…och inte vilket äpple som helst utan så handplockat och noga utvalt och närproducerat och obesprutat som det kan bli. Dessutom är det det sista den här säsongen. Med andra ord: vi var självförsörjande på äpplen från augusti till 3 februari.
Det tycker jag är riktigt riktigt häftigt. (Jag ser dock inte fram emot att börja köpa tråkäpplen från ICA̷ 
Dagissamtalet gick bra. Och personalen presenterade hur dom jobbade med stora A. Hur dom gjorde för att han skulle få mer förtroende för dem och även umgås med dom “onda” under kontrollerade och trygga former. Allt lät jättebra och anledningen till att det nu finns en handlingsplan är för att jag och C varit på personalen som hökar i flera veckors tid. Vi har inte nöjt oss med svaren: Vi jobbar på det, Nej vi har inte sett något sådant, osv osv. Uppföljningsmöte om några veckor….
Jag är fortfarande sjul. Förkyld och eländig. Ska lägga minstingen för hans skönhetssömn och sedan ska jag dricka kaffe och njuta av makens fantastiska bröd. Han har blivit värsta bakarsnobben. Inte mig emot!
och så slår virusarna till IGEN!!! Jag skulle helst vilja kalla hem C men just nu är han tokstressad för sitt jobb så jag ska försöka vänta och hoppas att jag piggnar till.
Idag väntar samtal på dagis. Äldsta killen trivs inte och pratar ständigt om dom “dumma som slår dom andra barnen och säger dumma saker” och personalen säger “men vi har inte sett nååååågonting”. Örnmammor tillåter inte sådant.
Bloggjubileum har det visst blivit dags för. 1 år som bloggare alltså. Det har hänt en hel del sen dess. En massa bra.
Inte lika bra är att jag börjar jobba igen om en månad. Då är det slut med föräldraledighet. Och det känns hemskt vemodigt. Det här är min önskelista för tillbakagången till jobbet:
Och sist (fast det törs jag knappt skriva här med tanke på vad det är för bok jag skriver): att vi får kundbesök av några dryga (defaultläget) tyskar som jag kan få presentera mig som Dr Ö för och som då “måste” kalla mig för Frau Doktor.
Jag har liksom något ouppklarat med tyskar…
Jag är sjuk idag. Orkeslös och eländig med en ond hals. C är hemma för att ta hand om sina tre A:n (den lilla, den stora och den jättestora). Jag är verkligen toktrött och tyvärr är det inte bara små virusars fel utan tillbakagången till jobbet, en närståendes sjukdom som aldrig verkar gå över, osv gör sitt också. Dessutom snöar det vansinniga mängder…
Det är några som frågat om vad det är jag skriver. Jag skriver inte ensam utan med denna där. Och om vad, ja vi tar det en annan dag när inte lillen är så arg.
Ha det bäst!
Vad tycker ni, är det okej att använda internet på jobbet? Och med det menar jag några minuters slösurf då och då när man kanske kollar nyheter, någon favoritblogg, sportresultat, väderprognos, någon webshop man gillar.
Japp så är det. Vi tar dagens hämtning på dagis som exempel. Undertecknad är föräldraledig och likaså en annan pappa vars barn går på min äldstas dagis.
Jag har med mig min bebis när jag hämtar. Jag måste gå in i dagisrummet, klä på mig skoskydd, hämta mitt stora barn, leta igenom alla torkskåp efter hans kläder och sedan klä på honom. Under tiden sitter min lilla bebis och gnäller och är mycket missnöjd på golvet. Inget konstigt med det.
Nu kommer den föräldralediga pappan. Hans minsta barn ligger och sover i sin vagn. Han behöver bara berätta det för personalen så går dom och hämtar hans stora kille. Inte ska han behöva lämna barnvagnen inte. När pojken är hämtad vaknar den lille och pappan lyfter upp honom. “Oj oj oj, så ledsen. Då ska vi såklart hjälpa dig att leta fram din stora killes kläder OCH klä på honom.” Säger personalen.
Och undertecknad står häpen bredvid och ser på och tänker att maken kommer få det betydligt lättare än mig när han är föräldraledig. För att han råkar vara man.
Vi har börjat skriva på riktigt nu. Och det är jättekul (och just nu läser C och är jätteimponerad!!!). Därför är det här en bra dag.
Jag bröt ihop på BVC idag. För att minstingen vägrar äta annat än bröstmjölk, för att stora killen kraschar med bilar hela dagarna, för att vårt hus svämmar över av leksaker (särskilt sådan där billiga skitleksaker av plast som bara går sönder och som vi helst inte vill att NÅGON ska köpa till barnen), för att jag snart ska börja jobba och att det känns ungefär lika lockande som att hamna i fängelse, för att minstingen ägnar större delen av kvällarna åt att gnälla, för att osv osv osv… Därför är det här en dålig dag.
BVC-tanten undrade om jag var utbränd. Jag vet inte. Måste man verkligen ha den stämpeln? Räcker det inte med att behöva få bryta ihop lite då och då, prata om det och sedan bli gladare igen? Hur som helst så stör mig verkligen det annalkande jobbandet och samtidigt så håller jag på att bli galen på ungarna ibland. Vad gör man då?
Idag har jag och C varit på restaurang. Själva!
Och vi satt allra längst in i lokalen. I soffan. Bredvid varandra. Och kramades. Och pussades. Och det var alldeles alldeles underbart och nu känns det som livet har startat på nytt igen.
C (ni vet han som jag har barnen ihop med) har burit upp en låda ur källaren som vi ska gå igenom. Den är inte ens halvfull men ändå laddad med ångest. Vad gör man med:
En gammal almanacka från 2007 har redan åkt på sopen. Kanske borde resten hamna där också? Men jag har ångest över den där jackan. Spara eller inte spara…Fast jag kommer ju aldrig mer att använda den…
Hjälp!!!!
« Previous entries Project-Id-Version: Swe Translation
POT-Creation-Date:
PO-Revision-Date: 2007-02-04 22:21+0100
Last-Translator: Sofia Berenstjerna